När jag läser inlägg från sociala medier och diverse nyhetsrapporteringar om det som händer i USA och världen över, känner jag hur trött jag är på all denna rasism. Sen skäms jag, när jag inser hur otroligt priviligierad jag är.
För jag har möjlighet att vara trött på rasismen, jag har möjligheten att ignorera den och inte låtsas om den. Jag kan blunda för den och njuta av mitt vita priviligierade liv. Luta mig tillbaka och låta andra handskas med den. För den drabbar ju inte mig.
Jag behöver inte känna rädslan av att bli behandlad annorlunda pga min hudfärg, jag är inte den som blir misstänktliggjord i lokala facebookgrupper av att endast befinna mig på en gatan, jag ser aldrig en polisbil sakta in för att se om jag är en ”risk”.
Jag blir inte diskriminerad när det kommer till jobb, komma in på krogen eller hyra lägenheter. Jag blir inte bespottad på för att min hudfärg är mörkare än andras, jag blir inte kallad öknamn för att mitt hår är krulligt. Detta kan fortsätta i all evighet, det finns så otroligt mycket privilegie i att vara vit. Det är en lyx att ha möjlighet att vara ”trött på rasism”.
Jag är en del av problemet, samtidigt som jag också är en del av lösningen. Jag äger inte frågan, men jag är en del av den.
Självreflektion. Så viktigt. För att rasismen ska försvinna kan man inte unna sig att vara trött på den, där måste vi alla vara delaktiga. Historierna är inte våra att berätta men vi kan hjälpa till med spridningen, vi kan stå upp mot rasismen människor i vår närhet sprider, vi kan säga ifrån när vi upptäcker särbehandling och orättvisor. Vi kan nyttja vår makt till att stå upp för människor som inte har den makten. Den finaste makten är det man använder för att göra gott.
Det är fegt och oansvarigt att vara tyst, att titta bort, ignorera. För så länge vi inte tar ansvar över att vi är en del av problemet så kommer det aldrig bli bättre. Vi kan peka mot USA och sucka över idiotin, ignoransen och vidrigheterna men faktum är att vi inte är mycket bättre här. Eller någon annanstans. POC dödas dagligen just för att dom är POC. För att dom existerar. För att dom lever och andas.
Alla saker som många anser vara småsaker, som att N-ordet fortfarande används eller fördomar sprids som humor osv, är egentligen en stor del av anledningen till att vi inte kommit längre. Normaliseringen pågår för fullt och det görs helt öppet. Rasismen är rumsren, det är bara att titta på våra politiska partier som inte ens döljer det längre. Donald Trump vräker ur sig rasism dagligen, högerextrema partier drar fram som en flodvåg. Som om det vore helt naturligt.
Black lives matters-rörelsen ska inte behövas och dom ska framför allt inte behöva försvara sig för att dom reagerar. Vi borde ha reagerat för längesen. Ansvaret för deras reaktion är vårt, om det inte vore för oss skulle inte POC behöva starta rörelser för att uppmärksamma det vi håller på med. Vi kan inte förneka dom detta när vi är orsaken till det.
Rasismen existerar pga vita och kan endast få ett stopp pga vita. Vi är problemet men vi är också lösningen. Låt oss bara vara lösningen.
tankar av tuss 