En öppen dörr

Hon drämde igen dörren och kastade nycklarna i skålen som stod på byrån i hallen. Kanske lite hårdare än nödvändigt för en glasflisa lossnade från kanten och flög iväg över rummet. Hon sparkade av sig skorna med sådan kraft att de studsade in garderobsdörren och lämnade fula svarta märken efter sig. Jackan lämnades i en hög på golvet.

Hon slängde sig i fåtöljen som stod precis innanför dörren till vardagsrummet. Hon kände att fjädringen, som en gång funnits, nästan försvunnit och hon landande med en stum duns. Den hade en gång varit lysande klarröd, men var numera så sliten att den på vissa ställen blivit ljust rosa. Hon strök det gamla och nötta armstödet med handen samtidigt som hon slöt ögonen och lutade huvudet bakåt.

”Fy fan för en dag”, sa hon viskande för sig själv och suckade djupt.

Det var först när hon tänkte resa sig upp som hon fick syn på honom. Den främmande mannen med det underliga utseendet som satt på den rangliga trästolen längre in i rummet.
Hennes första instinkt var att fly, men något sa henne att det inte behövdes. Mannen kändes inte hotfull, snarare hade han en aura av vemod över sig. Vemod och uppgivenhet. Och hans ansikte, först såg det ut som han drabbats av en brännskada. Fast när hon tittade mer noggrant på honom såg hon inga ärr, det fanns inga ojämnheter alls. Huden var blek, nästan grå men helt utan rynkor, ändå fick hon känslan av att mannen var väldigt gammal.

Huvudet var kalt och pannan var hög, ögonen var mörka och intensiva och såg ut att bära på en djup sorg. Näsan var platt med smala, avlånga näsborrar och munnen var smal och spänd i samma blekgrå färg som resten av ansiktet. ”Han ser nästan ut som Voldemort”, tänkte hon för sig själv. Sen reflekterade hon över det underliga i avsaknaden av rädsla, över att ha denna okända och underliga man i sin lägenhet.

Då lade hon märke till doften, eller snarare lukten. Nog för att hon inte hade vädrat på ett tag, men detta var inte den instängda luft hon vanligtvis kom hem till. Detta var annorlunda, mer distinkt och en aning frän. Påminde henne lite om hur det luktade hemma hos hennes farfar.

Hon granskade mannen igen, hans kläder såg nya och prydliga ut. Kläderna liknade det indiska män brukar bära, vida mörkbeigea linnebyxor med en lång skjorta i samma färg. En enkel skjorta med fyra knappar på bröstet. På fötterna bar han sandaler i brunt skinn. Det verkade inte som om lukten kom direkt från honom eller hans kropp, utan mer som det var en odör som förföljde honom.

”Du har ett ansvar som du ignorerar”, orden kom från mannen och fick henne att rycka till, inte för att hon kände sig hotad, utan för att rösten hade en bas hon aldrig tidigare hört.
Den var mörk, som blandning av Barry White och den där trollkarlen i ”Sagan om ringen”, men helt utan eko. Djup och bestämd som mullrande åska.

Hela situationen var så konstig att hon inte kom för sig att fråga vad mannen gjorde i hennes lägenhet.
”Ansvar?”, lyckades hon till slut få fram.

”Ni har ett liv. En jord. En värld. Som ni bryter ned, bit för bit”, mannen satt orörlig medan han pratade. Hans mun rörde sig knappt.

”Jord? Liv? Jag förstår inte?”, Hon rättade till sin ställning och satte sig upp lite rakare medan hon förbannade fåtöljen. Dynan var så sliten, att trots den ändrade ställningen, så satt hon fortfarande ganska långt ned.

”När ni fick denna jord, var tanken att den skulle överleva miljarder år. Tanken var att ni skulle leva i fred, sida vid sida. Ni skulle tillsammans skörda er mat, fiska er fisk och jaga ert kött. Allt för att ni och generation efter generation skulle överleva på en frodande planet.” Mannen såg henne rakt i ögonen och hon förstod att han var allvarlig, men undrade fortfarande vad han menade.

”Istället”, fortsatte mannen, ”väljer ni att förorena luft, jord och vatten. Ni väljer att bråka och kriga om gränser, tortera och lemlästa varandra. Ni drivs av egoism, högmod och girighet. Ni vill ständigt ha mer, mer av materiella saker. Större hus, snabbare bilar och högre status.” Hon såg att mannen inte talade av ilska, utan av uppgivenhet. Trots att hans ansikte inte uttryckte några känslor, kände hon tydligt hans modlöshet.

”Varför berättar du detta för mig?”, frågade hon.

”För att en maskin ska fungera, måste varje liten del vara hel och göra sitt jobb. Går en del sönder, stannar hela maskinen upp. Ni är alla små delar i en stor maskin och ni måste fungera”, sa mannen och ställde sig upp. Hon noterade att han var kortare än hon trodde.

”En kedja är så stark som sin svagaste länk och nu finns det alltför många svaga länkar. Ni är för många som inte bryr er om det ni fått. Ni är bekväma och otacksamma!”, fortsatte mannen och stod helt stilla med händerna hängande utmed sidorna.

Hon tittade på honom och undrade varför han kommit till henne? Hon är ju bara en vanlig tjej, som bor i en billig hyresrätt utanför Stockholm och jobbar på ICA. Vem är hon att förändra världen?
”Men jag har inte skuld i allt detta. Det är inte jag som krigar och lemlästar! Det är inte jag som förorenar, jag äger inte ens en bil!”, utropade hon.

”Jag är ingen! Jag har ingen makt, jag kan inte ge alla svältande barn mat eller stoppa krigen! Jag kan inte förhindra utsläppen eller göra människor mindre giriga!”,
utbrast hon och kände sig lite obekväm med att han verkade lägga all världens bekymmer på hennes axlar. Hon blev till och med lite arg, vem är han att komma och tala om för henne vad hon bör göra?!

”Förändring startar alltid hos en person. Alla är någon och alla kan göra något, och det är vad som krävs. Du kan och du måste göra något, du måste påverka dina medmänniskor. Du har inget val”, sa han sakta.

”Och om jag inte kan? Om jag vägrar?” Frågade hon trotsigt.

”Då blir ni alla straffade och det straffet är oåterkalleligt. Ni kommer att återfödas i den värld ni nu lever i och se hur den sakta bryts ned p.g.a. er vanvård. Det finns ett Helvete och det är jorden”, väste mannen medan han gick mot ytterdörren.

”Vem är du egentligen? Vem är du att komma och prata om vad jag måste göra? Prata om ansvar och straff?! Jag har inte bjudit in dig! Jag vet inte ens vem du är!”, skrek hon medan ilskan steg, samtidigt som hon faktiskt trodde på vartenda ord han sa.

”Du kan kalla mig Döden”, sa han utan känsla i rösten.
”Undergången eller Harmagedon”, fortsatte mannen.
”Oavsett mitt namn så kommer vi att ses”, sa han och klev ut genom dörren utan att stänga den efter sig.

Hon satt kvar i den slitna fåtöljen, som en gång varit klarröd. Hon satt där med en undran om det hon upplevt verkligen var sant eller om det var en inbillning. Kanske hade hon nickat till och drömt? Hon sneglade mot ytterdörren, som stod öppen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s