Tänk vad jag kan!

När jag växte upp fanns det ingen naturlig uppmuntran till träning i min familj. Det fanns ingen uppmuntran till det alls. Inga förslag på sporter jag kunde testa, inget intresse av att utöva sport. Trots detta började jag simma och gjorde så i några år, för en gångs skull fanns det en sport som jag var lite bättre än mina klasskompisar på.
Det var egentligen den enda idrottsgrejen jag såg fram emot i skolan, skolmästerskapen. Då visste jag att jag skulle bli vald bland de första istället för de sista, som när det handlade om fotboll och innebandy t.ex.

Jag tränade 4-5 ggr i veckan och tävlade lite. Ingenting stort. Men hade inte direkt nåt stöd hemifrån. Ingen som följde med på tävlingar, ingen skjuts till träningar eller något intresse för hur/om jag förbättrades.

Detta är inget jag lider av idag, men jag förstår ju att det har ett visst samband med att jag alltid tyckt att träning är aptrist. Jag fattar att detta är orsaken till att jag alltid varit väldigt ointresserad av sport och speciellt utövandet. Det har liksom inte funnits någon naturlig ingång.

Jag har gjort lite halvdana försök att gå till olika gym och har väl haft perioder då jag kört ganska regelbundet, men har alltid känt mig obekväm. Har varit väldigt medveten om nån slängt en blick, om mina valkar synts, om kläderna suttit illa, om låren dallrat för mycket, ja you name it. Som tjock är man jävligt medveten om hur man ser ut och hur andra uppfattar en.

Idag är jag fortfarande väldigt medveten men jag jobbar på det för fullt. Idag har jag hittat en träningsform som passar mig, en idrott där jag inte behöver något gym. Det är det som är det fina med löpning, även om jag kanske ser mig själv som en joggare än så länge.

Till en början sprang jag runt på löpbanan strax bortanför vårt hus. Det kändes riktigt bra, jag sprang runt och runt och runt tills min app sa att jag var klar. Eller rättare sagt, hon säger ”Your work out is done”. Bästa orden i historien! Det gick finfint tills kidsen började köra sin fotbollsträning när jag skulle springa. Då kom den där känslan tillbaka, tänk om dom säger nåt, tänk om dom kommenterar mig när jag springer förbi? Tänk om dom kommenterar min kropp, mitt lufsande, mitt röda nylle?!

Men, jag kände att det var nog dags att ta itu med min osäkerhet. Jag kände att det får vara bra nu, jag kan inte låta andra människor och deras jävla attityd hindra mig från att göra det jag tycker om. Så jag sprang. Jag sprang runt och runt och runt, medan grabbarna hade sin fotbollsträning. Och ingen sa nåt! Dom sket väl i mig! De hade fullt upp med sin egen träning. Inte ens när de hade vätskepaus precis där jag sprang (nåja lufsade) förbi var det nån som sa nåt.

Vilken jävla befrielse!! Vilken känsla att kunna få träna utan att behöva fokusera på andra, eller hur jag ser ut, hur röd jag är i ansiktet osv. Så otroligt skönt! Bara fokusera på min träning, min andning (pustande och frustande) och min kondition. Nu kan har jag t.o.m en runda ute på gatan, bland hus, restauranger och folk.

Nu tränar jag för min skull utan att skämmas, utan att bry mig om andra människor. Nu tycker jag om att springa, jag har en man som uppmuntrar, peppar, kommer med tips och som är intresserad av hur det går. Jag har uppnått mitt delmål, 5 km. Jag har varit med i vårruset och sprungit med tusentals andra på tiden 38.16, som jag för övrigt är skitnöjd med.

Och idag hände det som gör att jag gillar just löpträning. Jag förbättrade min tid på mitt livs andra halvmil, jag förbättrade den med 3 minuter och 14 sekunder och jag är så jävla stolt över mig själv! Detta är inget blygsamt skryt, detta är ett FAN-VAD-JAG-ÄR-BRA-SKRYT!!

Från att sitta på röven och äta choklad i 5 månader efter förlossningen till att faktiskt orka springa 5 km! Jag är så stolt över mig själv att det är löjligt och det är verkligen en känsla jag unnar alla andra som hittar sin grej och uppnår sina mål.

För första gången har jag satt upp mål och för första gången har jag nått till ett av dom, delmålet på halvmilen. Nu ska jag njuta av det ett tag innan jag börjar jobba på milen.

Jag tänker inte dra nån klyscha som ”kan jag så kan du”, för det är inte så enkelt. Vi har verkligen olika förutsättningar. Vad jag däremot vill förmedla är att tro på dig själv. Låt inte andras shitty attitude begränsa dig. Den enda som förlorar på det är du själv. Försök!

Tänk vad lite pepp och intresse från de man håller kär spelar roll.
Det är något jag ska komma ihåg när det är dags för mitt barn att ha intressen. Vare sig det blir idrott eller frimärkssamlande.

Denna är för oss maskrosbarn.

Inlägg 94 i Blogg100
Annonser

4 thoughts on “Tänk vad jag kan!

  1. Åh vad jag känner igen mig i det här. Tror att peppet saknades hemma p.g.a. egen osäkerhet. Att intala mitt barn att hen kan göra precis vad hen vill, alltså det är en av de viktigaste grejerna tror jag. För det är ju sant.

  2. Gud vad bra skrivet, och huvudet på spiken för mig med!!! Ingen uppmuntran hemma, vilket jag inte heller lidit av men inser ju sambandet jag också mellan motivation och träning! Har också fokuserat alldeles för mycket på vad andra ska tycka, men sen ett par år tillbaka så skiter jag fullständigt i det – vilken befrielse 🙂 !!! Tack för ett superbra inlägg!

    1. Tack! Och heja dig! Det är en så fantastisk grej när man till slut fattar att andras dåliga attityd inte ska begränsa mig. Det är bara en själv som förlorar på det. Nu kör vi!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s