Det är något sorgligt över att tjejer lägger upp sina kroppar på internet för att visa att alla inte ser ut som modeller. Det sorgliga ligger i att det behövs. Att vi lever under som press att se perfekta ut och att ytan är så mycket viktigare än innehållet.
Överallt finns tipsen om hur du får en ”platt mage på x veckor” eller ”så här blir du av med mammamagen” och ”tappa 8 kg på 4 veckor. Hela tiden med utseendet i fokus, hur du blir smal och hur du kan bli av med vikt. Det finns ingenting som säger att en smal kropp är hälsosam, precis som att en tjock kropp inte behöver vara ohälsosam.
Madelinn är en som ledsnat på denna ytlighet och skrev ett blogginlägg som jag sett delas ganska fritt på Facebook. Hon skriver bl.a ”Att skriva “god morgon sexpack” och lägga upp en bild på sin spända mage på facebook får mig inte bara att må fysiskt illa utan mest bli förbannad och irriterad över hur DE kan vara så dumma och framför allt oansvariga?”
Jag kan hålla med samtidigt som jag förstår att dessa människor vill bli bekräftade och få en klapp på axeln. Vem vill inte det liksom? Men att hela tiden bli matad med bilden på hur en ”snygg” kropp ”ska” se ut kan trigga igång både ät- och/eller träningsstörningar.
Jag har vänner som har träningsbloggar och det tycker jag är ok. Jag har inget emot träning, det är bra att röra på sig. Men det ska vara kravlöst och roligt och man ska göra det för att man vill. Det ska ske för ens egen skull och inte pga ideal och press utifrån. Det som är bra med träningsbloggar är att man kan hämta inspiration och tips på olika övningar. Det jag, personligen, tycker är aptrist är när det bara börjar handla om utseendet. När träningsbloggar bara består av en platt mage eller helkroppsbilder från omklädningsrummet och inte speciellt mycket träning.
Som motpol till detta börjar tjejer lägga ut bilder på sina ”vanliga” kroppar. En tjej startade en Facebooksida, Min helt vanliga tjejkropp. Hon vill visa hur en ”vanlig” kropp ser ut och ja, tanken är fin. Problemet är att även det kan vara triggande för många, för dessa kroppar tillhör ofta idealen eller iaf väldigt nära. Jag kan iaf inte identifiera mig med dom, min kropp ser inte ut så. Långt ifrån.
I en perfekt värld skulle jag säga att jag inte blir så påverkad. Jag önskar att jag kunde tro på det jag säger till andra, att jag tränar för hälsans skull, för även om det stämmer till en viss del ,är den största orsaken att jag inte vill se ut som jag gör. Jag tycker inte om min kropp även om jag accepterar den mer nu, än innan jag födde barn. Nu har jag liksom en ”ursäkt” att se ut som jag gör. Men känner pressen när jag överallt läser om mammakilon som ska bort osv. Eller det klassiska när smala människor säger att dom är tjocka och måste gå ned si och så många kilon. Då vill jag inte ens tänka på vad dom tycker om min kropp som går 1½ på deras.
Jag vill att det ska vara ok att träna och leva hälsosamt, men jag vill också att det ska vara ok att göra det motsatta. Att alla ska kunna få leva sina liv hur nyttigt eller onyttigt de vill.
Jag önskar verkligen att vi alla kunde tycka om oss själva utan andras bekräftelse. Att vi trivdes i våra egna kroppar oavsett hur andras ser ut. Jag är inte där än. Tyvärr.
Inlägg 18 i Blogg100
tankar av tuss 
Kloka ord. Tror det är viktigt att detta med kroppsideal, vad som är hälsa och vad som inte är det, tas upp och diskuteras. inte bara i skolans värld (där jag rör mig på vardagarna och där jag vet att det tas upp i klasserna), utan också hemma vid köksbordet med mamma och pappa. Det är där de allra flesta barn har sina förebilder – vad de än säger.
Absolut! Det är viktigt att lära sig att ens människovärde inte ligger i utseendet.