Melodifestivalen

Melodifestival, detta fenomen som separerar hela landet i två delar. De som tittar på det och dom som verkligen inte tittar på det. För om man tillhör kategorin som inte tittar är det väldigt viktigt att poängtera det ordentligt, så ingen får för sig att dom skulle titta på sån ”skit”. Det är så viktigt att dom-som-inte-tittar, inte bara skriver det som en egen status på Facebook, utan dom kommenterar också statusar som är skrivna av dom som tittar, där dom-som-inte-tittar raljant berättar att dom minsann har bättre saker för sig. Dom tittar alltså inte.

Dom som tittar sitter däremot och kommenterar allt och då menar jag allt. Låtarna, kläderna, koreografin, programledarna, scenografin, frisyrerna, dialekterna, låtskrivarna, mellanakterna, kameramännen, kroppsbehåring, sångrösterna, ljudet, lokalen, publiken, grannarna och mer därtill. Det älskas, hatas, hyllas och sågas. På längden och på tvären, kors och tvärs.

Jag tillhör mer kategori 2 än kategori 1. För detta spektakel är underhållning på dess glattigaste nivå. Kända och okända artister tävlar med låtar som samma gamla trötta låtskrivare skriver. För så fort en artist/låt är med i melodifestivalen blir det mycket sämre än vad det brukar vara. Svensk musik är väldigt bra, Sverige är duktiga på musik. Men melodifestivalen är som låtskrivarnas slaskhink, dom skickar in bidragen ingen annan än schlagerdiktatorn Christer Björkman vill ha. För Herr Björkman sitter på sin kammare och gnider sina händer av förtjusning över låtarna medan resten av landet tycker det är skit. Det är liksom ingen förnyelse, det är samma samma år efter år. Låt mig presentera basen i melodifestivalens bidrag.

Det är grabbarna som dansar och tar sig i skrevet och vill verka coola medan alla andra bah: Åh,han har Kantareller på klarinetten. Det finns salva mot det.

Det är smäktande ballader som inte är så smäktande, utan bara tråkiga. Med långa utdragna toner med nån som nyss lärt sig använda sitt vibrato. Ofta med en jättepersonlig låt. Som nån annan skrivit.

Det är dom professionella artisterna som dagen till ära har badat i paljetter och skrikiga färger med låtar som är lika färglösa som som en hög med dynga.

Det är flick/pojkidolerna som förvisso kan ha talang men som, sjunger samma låt varje år. Eller ja, kanske skiljer nån ton och titeln är bytt. Dom vinner mest på att dom anses vara snygga. Sprattlar med armar och ben på scen och flirtar med kameran så kidsen går bananas och röstar ca 40 000 ggr.

Det är hårdrockskillar som leker tuffa. Slappna av ni är med i melodifestivalen. Mer mellanmjölk än så blir det inte.

Vartannat år slänger Christer in Sean Banan eller Markoolio, i vilket syfte vet jag inte riktigt. Det blir sällan roligt, bara löjligt, förutom för dom under 11 år som faktiskt kan gilla det.

Ibland kan det dyka upp en författare som läser nåt och ingen vet varför, eller nån tandläkare man inte sett röken av sen 90-talet. Då kanske Christer fått för sig att ”skoja till det lite”, who knows det är bara obegripligt.

Programledarna ska gärna vara nervösa och dra skämt som ingen skrattar åt och mellanakterna ska vara nåt som ingen begriper. Sen ska detta upprepas gång på gång på gång på gång, det är deltävlingar, andra chansen och final, vecka ut och vecka in. Till detta  serveras tacos.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s