Mamma och ständigt skitnödig

Jag är inte den som oroar mig för saker. Jag tillhör den där ”det-fixar-sig-typen”, för saker och ting har en förmåga att ordna sig på ett eller annat sätt. Jag ser liksom ingen anledning till att oroa sig innan det är ett problem.

Nu är dessa ”obekymrade” tider förbi. Nu är jag förälder. Mamma, och jag har märkt att med det kommer ett orosmoln större än Grönland. Helt plötsligt kommer helt omöjliga scenarion upp i huvudet och jag känner hur oron sprider sig som ett virus i hela min kropp. Mängder av ”tänk om” som skaver i hjärtat.

Detta förutom det uppenbara att jag kollar att han andas ca 40.000 gånger om dagen.

Att jag, från en dag till en annan, blev löjligt medveten om min egen dödlighet. Att jag, från en dag till en annan, inser hur viktigt mitt eget liv är för denna nya lilla människa. Att jag inte bara har ett ansvar över mitt barns liv, utan även för för mitt eget. Ansvaret att se till att jag mår bra och tar hand om mig, för hans skull.

Sen är det detta med hormonerna som inte riktigt är i balans ännu. Känslorna sitter utanpå kroppen och är mottagliga för allt. Gråten är ofta nära till hands. Vissa stunder bara av att titta på honom och inse hur vacker han är, och hur bra jag och min man lyckats när vi skapat honom och med den insikten börja snorgråta.

Eller när jag kollar upp försäkringar och läser ”Om ditt barn skulle avlida betalas ett livbelopp på 50 000 kr ut”  och spontant tänker ”Han ska inte döööö!!” och börjar skrikgråta.

Plötsligt förstår man sina egna föräldrar och skäms lite i efterhand över alla sena kvällar och nätter då man helt enkelt sket i att höra av sig för ”man hade ju koll på läget och allt var luuuugnt”.

Nej, man är inte beredd på alla känslor som kommer med föräldraskapet, man kan ana men aldrig veta. Vissa saker, som detta, måste man uppleva för att förstå.

Sen att det är helt fantastiskt att bli förälder och att jag sköljs över av kärleken jag känner till mitt barn överväger allt. Det är trots allt huvudsaken.

Annonser

6 thoughts on “Mamma och ständigt skitnödig

  1. Min första tanke när jag skulle fixa försäkring för mina barn och det stod, som du skrev, att man får femtiotusen om de dör, var; är det vad mina barn är värda?! Men efter en stund inser man att summan inte, på något sätt, ska ersätta barnen utan stå för kostnader såsom begravning.
    Min äldsta är sju nu och jag går fortfarande in i hans rum på natten för att se att han andas och mår bra. Tur att man har förhoppningsvis minst elva år kvar att vänja sig vid tanken att han ska flytta hemifrån. Hua!

    1. Ja, det är precis så man reagerar!
      Man förstår sina föräldrar så väl nu när man själv blivit en. Får skuldkänslor när jag tänker på alla sena kvällar och nätter när man inte hört av sig osv. Jösses!

  2. Hejsan!
    Får börja med att säga grattis!
    Jag har tre ”kottar” och den äldsta (15år) har börjat hänga ute mer med sina kompisar. Jag kommer ju själv ihåg hur det man var i den åldern! Hua!!
    Det är bara att inse att dom växer och närmar sig vuxenåldern.
    Passa på och njut!! Små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer!! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s